Äntligen kom den nationella digitaliseringsstrategin

27 oktober, 2017 Lämna en kommentar

Jag läser med spänning, och förväntan, är den nationella digitaliseringsstrategin som väntat, eller har det blivit något annat? Tidigare i år har vi fått ta del av ändringar i läroplaner, kursplaner och ämnesplaner. De nationella proven kommer att digitaliseras med start nästa läsår med uppsatsdelarna i svenska, svenska som andraspråk och engelska. Ändringar som kommer att göra skillnad och som kommer att göra att det måste hända något nu när det gäller tillgången till digitala verktyg. Att de digitala proven blir digitaliserade och det inte är ett val utan ett ska, kommer att innebära att det måste införskaffas tillräckligt med enheter för att alla elever i en årskurs på en skola ska kunna genomföra dessa. Det står även att eleven ska vara förtrogen med det verktyg som ska användas, vilket gör att det inte går att några veckor innan sätta en dator, lärplatta eller chromebook i händerna på eleven. Utan det måste ges tid att lära känna och att arbeta på detta verktyg. Alltså är det tydligt för mig att elever det gäller måste ha en egen enhet vid terminstarten hösten 2018. Av den enkla anledningen att vi måste ge de bästa förutsättningarna för varje enskild elev.

Första meningen i strategin lyder ”Digital kompetens är i grunden en demokratifråga” om det har jag skrivit i ett tidigare inlägg. Våra elever måste få förståelse och kunskap om hur digitaliseringen påverkar oss och omvärlden. Digitaliseringen är också den hävstång som rätt använd är det som kan öka likvärdigheten och höja måluppfyllelsen. Inte de digitala verktygen i sig, men allt som går att göra med hjälp av dem och olika digitala resurser. Men då måste det ske medvetet och på ett klokt sätt, annars får det tyvärr motsatt verkan. Därför behövs det fortbilning av alla inom utbildningsväsendet, från lärarutbildning, till huvudmän, förskolechefer, rektorer, lärare och pedagoger, ja alla som arbetar med barn och elever.

I strategin finns tre fokusområden

  • Digital kompetens för alla i skolväsendet
  • Likvärdig tillgång och användning
  • Forskning och uppföljning kring digitaliseringens möjligheter

Några tankar som jag får utifrån de olika delarna.
Fokusområde 1
Mål: Alla barn och elever ska utveckla en adekvat digital kompetens. Det ska finnas en digital likvärdighet i det svenska skolväsendet.
Att utveckla en adekvat digital kompetens innebär att utveckla en kompetens som är aktuell just nu och för att möta framtiden, i alla fall det vi vet om framtiden. För hur just nu ser ut om fem år, det vet vi faktiskt inte. Men som jag skrivit många gånger tidigare, att utbilda för igår, det fungerar inte längre.

Det står också att förskolechefer, rektorer och huvudmän strategiskt ska kunna leda det digitala utvecklingsarbetet i respektive verksamhet. Det här är viktigt! Det är inget som är helt självklart idag och det ser väldigt olika ut. Den som leder en verksamhet är otroligt viktig och det är inget som fungerar särskilt bra om inte kunskapen finns, precis som med allt annat. Det gäller att ordna detta nu, det gäller att öka kompetensen, här kan skolverkets modul Leda digitalisering vara ett stort stöd i det arbetet. På den egna enheten är det också av stor vikt, enligt mig, att ha en it-inspiratör/it-pedagog som stöd till både chef och personal. Här gäller det även att skapa möjligheter för den personen, möjligheter i form av tid för det viktiga arbetet och möjligheter till kompetensutveckling för att vara spjutspetsen på sin arbetsplats.

De verktyg och resurser som används i utbildningen ska skapa ett pedagogiskt mervärde, något som gör att eleven lyckas bättre med hjälp av dessa. Alla som arbetar med barn och elever måste ha den digitala kompetens som behövs för att klara av detta. Vad är det då som behövs. Ja, det kan se väldigt olika ut. Vi har idag väldigt många pedagoger som ligger långt framme och som arbetat med digitaliseringens möjligheter på olika sätt och som hela tiden är nyfiken på och går vidare. Där är det inte något större problem, där läser man och deltar i det kollegiala lärandet och går vidare helt av sig själv. Sen finns det ett stort antal som inte är där än, de som inte alls förstår vad digitaliseringen innebär för möjligheter och faktiskt till och med de som inte vill. Här krävs en insats, vi måste få till en lägsta nivå, så att vi har någonstans att starta ifrån. Viktiga bitar där är att lära sig tekniken och att få läsa, samtala för att faktiskt se att det kan göra skillnad för både elev och pedagog. Sen har vi de studenter som kommer att komma ut i arbetslivet och som idag tyvärr inte har så mycket med sig när det gäller hur digitala verktyg och resurser kan användas pedagogiskt. Här måste lärarutbildningarna nu göra ett krafttag och faktiskt se till att vi i vår verksamhet får ut nya pedagoger som vi inte måste starta med att fortbilda för att de ska kunna arbeta pedagogiskt med datorer, lärplattor, chromebooks och olika lärresurser.

Fokusområde 2
Mål: Barn, elever och personal ska ha god och likvärdig tillgång till digitala verktyg och resurser i syfte att förbättra utbildningen och effektivisera verksamheten.
Utifrån läroplanerna, kursplanerna och ämnesplanerna måste man i förskolan och skolan se till att det finns tillräckligt med antal enheter för att kunna bedriva den verksamhet och undervisning som vi är ålagda att göra. Det kan vara olika typer av enheter, det kan vara olika antal men det måste finnas tillräckligt. Det handlar också om likvärdighet, alla elever måste få samma förutsättningar för att kunna utveckla sin digitala kompetens.

Personalens arbetssituation när det gäller undervisning och administration måste underlättas. Det finns verktyg, det finns möjligheter och då måste de också användas. Jag har sett så många exempel på hur digitala system stjäl ofantligt med tid av pedagoger, tid som istället borde ägnas åt undervisning. I Kramfors pågår ett arbete med att underlätta den administrativa bördan för pedagoger, Peyman Vahedi berättar om detta på sin blogg, läs och fundera över vad som skulle kunna göras i din kommun.

Fokusområde 3
Mål: Forskning och uppföljning som stödjer utveckling av verksamheter och insatser ska genomföras med syfte att bidra till ökad måluppfyllelse och utvecklad digital kompetens.
Det finns en del forskning idag, men det behövs mer och det kommer att komma. Tänk på att ta till vara på det som finns och fortsätt att delta i fortbilningar. Vi blir aldrig fullärda.

En sak som många med mig reagerade på när digitaliseringsstrategin klubbades, var att alla siffror var borta. Siffror om antal enheter per pedagog, barn och elev som vi tyckte skulle vara ett stöd för att verkligen få fart på de kommuner och skolor som ännu inte har nått fram till en bra nivå. Här har jag efter samtal med kollegor ändrat mig lite. Jag tycker fortfarande att det är lite synd att det inte finns med. Men väljer att se andra möjligheter. Vi har sett att när det bara delas ut en till en utan att det i samband med det sker någon form av kompetensutveckling av pedagoger, då blir det inte bra. Med den nationella digitaliseringsstrategin, ändringar i läroplaner och digitaliseringen av nationella prov har vi nu styrdokument som stöd för digitaliseringen i skolan. Det är nu huvudmannens uppgift att se till att vi gör rätt och att vi får en ökad digital kompetens i skolan. Läs gärna Helena Kvarnsells tips för rektor/huvudman om hur man kan göra för att leva upp till målen.

 

Annonser
Kategorier:Allmänt i skolan

Digitaliseringen i skolan är nu

13 oktober, 2017 Lämna en kommentar

I samhället idag är digitaliseringen ett faktum och har så varit under en längre tid. Det finns väl snart inget som inte på något sätt har med digitalisering att göra. Det handlar om allt från att boka en biljett, till att parkera min bil, till att ha kontakt med myndigheter och vänner. Vare sig vi vill det eller inte så lever vi idag i ett digitalt samhälle. För de flesta är det inget som man reflekterar över, man bara gör. Kommer det en ny tjänst som vi behöver för att kunna göra vardagen lite enklare, ja men förr eller senare anammar vi den och gör den till ett naturligt inslag. Men i skolan, där är det inte alltid naturligt, visst i många skolor är de inget konstigt, där har man varit med och förstått att det gäller att använda sig av dagens teknik för att ge eleverna de bästa förutsättningar för att klara av sitt skolarbete och för att vara förberedda på verkligheten utanför skolan. De ska kunna arbeta med modern teknik, de ska kunna handskas med de etiska dilemman som blir tydligare och mer synliga i användningen av det digitala.

Sen har vi skolor där det inte alls är så. Där det inte finns en förståelse, eller en vilja att lära sig och förstå varför eleverna ska arbeta med digitala verktyg. Själva använder ofta både rektorer och pedagoger olika digitala tjänster, men att sen överföra den vardagen till den i skolan, det verkar vara svårt. Eller det kanske är så att det är besvärligt, det kräver en insats, det kräver att ta del av nya rön och det kräver att lära sig arbeta på nya sätt. Det handlar helt enkelt om att skaffa sig en digital komptens som sträcker sig över hela dygnet, både privat och på arbetet.

Men naturligtvis ska inte allt gammalt kastas bort. Utan det gäller att använda rätt verktyg för varje tillfälle, och många gånger att kombinera olika arbetssätt för att få ut det absolut bästa. I mitt arbete med Visol ser jag hur det sker något i klassrummen hos de pedagoger som arbetar med Att skriva sig till läsning. Jag har även tagit del av den forskning som har gjorts på Sollentunas modell STL, Skriva sig till lärande. Ett arbete som spridit sig över landet och där Sveriges kommuner och landsting nu genomför en fortbildning tillsammans med Örebro univierstitet i flera av landets kommuner. Forskningsresultat som visar på att det är otroligt viktigt att det finns en tanke med hur de digitala verktygen används.

När tre grupper som arbetat på olika sätt jämfördes, visade resultaten på hur viktigt detta är. De tre grupperna var, en grupp som arbetade systematiskt med digitala verktyg, en som ibland arbetade digitalt men utan någon särskild tanke och slutligen en grupp som arbetade helt traditionellt. Den grupp som fick de bästa resultaten var gruppen som arbetade systematiskt digitalt. Där visade det sig dessutom att pojkarna var de stora vinnarna som gjorde störst framsteg. Den andra gruppen var de som arbetade traditionellt. Slutligen, den grupp som klarade sig sämst var den som arbetade digitalt lite då och då. Det är därför viktigt att verkligen ha en tanke med varför och hur de digitala verktygen ska användas, och vara väldigt försiktig med att göra det slumpmässigt. Bara för att det verkar lite häftigt och för att det står någonstans att vi ska. Det räcker inte med att titta i kursplanerna och göra check på den. För att få ett bra resultat och ge eleverna bra möjligheter måste det ske systematiskt och med en plan.

Det gäller även för lärare och pedagoger i skolan att inte vara rädd för att tappa bort sin roll. I det ”nya” digitala klassrummet spelar pedagogen en mycket viktig roll. Att leda och handleda och styra arbetet framåt mot mål som den enskilde eleven ska nå. Digitaliseringen ger ökade möjligheter att vara mer aktiva i klassrummet. När eleverna har egna lärplattor, chromebooks eller datorer kan de arbeta på många olika sätt. Med hjälp av text, bild, film och ljud får de större möjligheter att producera, de får en bättre chans att lyckas när valet av metoder blir fler än bara med papper och penna. Det ges även ökade möjligheter att arbeta formativt och att få stöttning under arbetets gång, det blir processen som blir viktig och inte endast slutresultatet. I användningen av molntjänster som exempelvis G Suite blir detta möjligt på ett enkelt och tidsbesparande sätt. Jobba när och var du kan, ensam eller i samarbete med andra elever. Använd det flippade klassrummet och titta och lyssna hemma för att sedan arbeta aktivt i klassrummet. Digitaliseringen i skolan är ett lyft för undervisningen, det ger en större variation, vilket också ger mer motiverade elever. Det är väl det vi alla vill, eller hur!

För pedagoger är det också en stor fördel att dela med sig. Delakulturen och det kollegiala lärandet skapar otroliga möjligheter, ensam är inte stark. Jag har fastnat för något som jag hörde Jan Hylén säga, ”Skryt och byt” det kommer jag att ha med mig i samtal med pedagoger. Det finns en stor rädsla för att visa på vad som görs i klassrummet, man vill inte att någon annan ska tro att man tycker att man är något att man gör något särskilt. Men det är just det man gör, alla gör något som någon annan inte gör, eller som man har glömt bort. Berätta om det du gör i samtal med kollegor, berätta på gemensamma arbetslagsträffar, våga berätta på konferenser, dela med dig. Skryt och byt tillsammans med kollegor både här och där. Det kommer att gynna alla, och framför allt eleverna i skolan.

I allt arbete med att digitalisera den enskilda skolan spelar skolledaren en otroligt viktig roll. Idag är det många, väldigt många skolledare som säger att de inte har den kompetens som behövs för att leda det digitala arbetet på sin skola. Det känns därför väldigt viktigt att det händer något inom området och här finns nu skolverkets moduler, Leda digitalisering som stöd.

Jag kanske kan tyckas negativ, men det är inte det jag är, bara lite frustrerad. Det finns många goda exempel i skolan idag och när jag ser det, då vill jag att alla elever ska få samma möjligheter. Därför, var inte rädd, var inte så försiktigt, våga testa och gör det tillsammans med kollegor. Och du som provat på och som använder dig av digitala verktyg på olika sätt, våga dela med dig, det är så viktigt att dela, dela, dela.

 

Kategorier:Allmänt i skolan

288 dagar …

15 september, 2017 Lämna en kommentar

288 dagar kvar innan ändringarna i läroplanerna gällande digital kompetens ska börja tillämpas, den 1 juli 2018. Hur ser det då ut i kommunerna, hur ser det ut i våra utbildningsförvaltningar? Hur tänker styrande politiker och tjänstemän? Det är en fråga som jag och många med mig ställer sig. Är det upp till varje rektor, varje enskild lärare att se till att förkovra sig så att det finns en möjlighet att följa gällande läroplan och kursplaner? Självklart måste det vara ett ansvar för rektorer och pedagoger att hålla sig uppdaterade på vad våra styrdokument säger. Men det måste också ges förutsättningar och det är något som de styrande, de som har högsta ansvaret faktiskt måste ta på sig. Jag kan inte tänka mig att det ska vara på något annat sätt. Det finns en ledning i varje kommun, för mig innebär det att man då måste ta sitt ansvar och faktiskt fundera över hur man kan stötta sina medarbetare för att de ska kunna utföra sitt arbete enligt de styrdokument som finns. Avsikten är att ge alla elever en god digital kompetens och att ge förutsättningar för en nationellt likvärdig utbildning. En mycket viktig del, som regeringen trycker på.

Det ska inte vara avgörande för din framtid vilken skola du går på, om du får med dig kunskaper som gör att du kan förstå och kan påverka världen. Idag har vi fått en skola där skillnaderna är mycket stora, vi har en klyfta mellan skolor som ligger långt framme och de som knappt finns med på den digitala kartan. Så kan det inte få fortsätta. Men om vi låter hela ansvaret ligga på den enskilda skolan, på den enskilde rektorn, då kommer dessa klyftor att öka ännu mer, trots ändringar och direktiv från regeringen. Därför måste, jag säger, måste huvudmannen ta sitt fulla ansvar och faktiskt lägga upp en plan för hur det ska gå till i den enskilda kommunen. Och det är bråttom nu, 288 dagar går fort, och eftersom det går bort ett stort antal dagar för helger och lov så är det ännu färre. Det går inte att smita från sitt ansvar, inte i det här fallet, likvärdigheten är otroligt viktig och jag hoppas verkligen att det är så ansvariga känner.

Jag möter många pedagoger i mitt arbete, i olika sammanhang och nätverk, och där är frustrationen stor. I samtal sinsemellan märker man ju hur otroligt olika det kan se ut på skolor i samma kommun. När vissa skolor väljer att satsa på digitaliseringen och vissa inte alls. Det finns naturligtvis flera olika orsaker till detta. Men jag tror att en viktig bit är okunskap, alla vet inte vilka möjligheter digitalisering ger, intresset finns inte, utan det är annat man satsar på. Sen är det även den ekonomiska biten, det finns inte marginaler att skaffa de digitala verktyg som behövs och här behövs också en plan, direktiv, tips, stöd för att det ska vara möjligt.

Men det räcker inte med en intresserad rektor, det räcker inte med digitala verktyg. Varje enskild pedagog måste också ha kunskapen om på vilket sätt de digitala verktygen kan användas för att det ska ge resultat, för att det ska ge en ökad måluppfyllelse för eleverna. Det är inget som kommer av sig själv och här finns en stor utmaning i många kommuner. Att lyfta lägstanivån på medarbetare i skolan. Det gäller att lägga upp en plan på hur detta ska gå till, 288 dagar…

När jag ser problem, ser jag möjligheter och jag fastnar alltid i sätt att tänka hur skulle det gå att göra. Självklart har jag även här en del funderingar, jag har läst, jag har lyssnat och jag har tänkt. Jag har inget givet svar, men lite funderingar har jag och i korta drag går det ut på att använda de resurser som finns idag, i kommunen och på varje enskild skola. Bygg en fortbildning där de som ligger i framkant får stötta sina kollegor. Gör det i mindre grupper, det gemensamma arbetslaget till exempel. Läs, samtala, gå igenom ett moment, använd i klass och tillsammans med elever. Och framförallt, låt digitaliseringen vara det som ligger på agendan, det som prioriteras, det kommer att behövas. Inte bara korta enskilda insatser utan ett långsiktigt arbete, 288 dagar…

Det är vad som behövs för att det faktiskt ska gå att få en likvärdig bas runt om i landet. Naturligtvis gäller samma sak för rektorer och andra i ledande ställning, de behöver också ha en lägsta nivå, för att förstå vad digitaliseringen innebär. Utan den kunskapen, är risken stor att det fortsätter som tidigare, stora klyftor skolor emellan, detta oavsett vad styrdokumenten säger. Även här behövs fortbilning. Använd skolverkets material, skapa något eget, men gör något, nu!

Det som måste ske snarast, är i alla fall i mina ögon, att alla i ledande ställning måste ta sitt ansvar, och det nu. De måste fundera över hur man ska arbeta för att skapa möjligheter, hur man ska kunna stötta skolor så att de har ekonomiska möjligheter att faktiskt skaffa digitala verktyg. Och planera för att ledare och medarbetare får fortbildning, för att kunna uppfylla de nya kraven.

288 dagar!

Skolverket skriver på sin webbplats ”De nya skrivningarna ska bidra till att barn och elever utvecklar förståelse för hur digitaliseringen påverkar individen och samhället. De ska stärka elevernas förmåga att använda och förstå digitala system och tjänster, att förhålla sig till medier och information på ett kritiskt och ansvarsfullt sätt. Det handlar också om stärka förmågan att lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med hjälp av digitala verktyg.”

Läs ändringarna i läroplanen. Det gulmarkerade är det nya.

Under våren kommer även förändringar i läroplanen för förskolan. Då är det dags att fundera över hur fortbildning och möjligheter ska skapas för förskolans chefer och pedagoger.

 

 

Kategorier:Allmänt i skolan

Dags för mobilen igen

8 september, 2017 Lämna en kommentar

Läser i tidningen idag om att en skola inför mobilförbud för att slippa smygfotografering. Min första reaktion när jag läser rubriken är att nu är vi där igen, alla ska straffas för att några inte kan sköta sig. Istället för att de elever som gör detta, som använder mobilen till det den inte är avsedd för, får lämna in sina mobiler till dess att de inser vad som är okej och vad som inte är okej. Hur ska de kunna hantera vardagen utanför skolan, om en handling leder till ett förbud för alla, istället för en konsekvens för den som missbrukar ett förtroende. Ett förbud som drabbar alla, de som sköter sig fråntas sin käraste ägodel för att andra inte fixar det. Vi måste rusta eleverna för livet utanför skolan och där handlar det om att dagligen kunna fatta beslut. Beslut som handlar om vad som är rätt och fel, om värderingar och om att vara en bra medmänniska.

Självklart tycker jag att det ska bli konsekvenser om man gör något som inte är tillåtet. På en skola ska det vara helt klart vad som gäller, till exempel hur mobiltelefonen får användas och inte användas. Det ska ske i samförstånd med mentorer och övrig personal. Gör man något som inte är rätt, då ska det bli en konsekvens. Alla ska ha koll på vad som gäller och veta vad som sker om man inte följer skolans policy. Det kan vara att veta att min mobil tas omhand till dess att jag förstått vad som är tillåtet att göra och vad som inte är det.

När jag läser vidare i artikeln, inser jag att det inte är så illa tänkt. Här har man agerat utifrån vad som sker i duscharna på idrotten. Eleverna får låsa in sina mobiler för att det ska vara tryggt att använda sig av skolans duschar. På övriga lektioner är det enligt artikeln så att mobiltelefonerna samlas in vid lektionsstart, och då hoppas jag att man får använda dem vid behov.

Läs gärna det tidigare inlägget, skrivet för snart ett år sen. Där lämnar jag också tips på hur man kan tänka kring användandet av mobiler i skolan och tips på en enkel policy.

Kategorier:Allmänt i skolan

Det handlar om demokrati

 

Digitalisering är demokrati, något annat kan det inte vara i dagens Sverige, ja inte bara där. ”Demokrati handlar om alla människors lika värde och rättigheter och om möjligheten att vara med och bestämma”, från Riksdagens webbsida. Därför är det så otroligt viktigt att vi nu i skolan tar detta på största allvar och ser till att vi ger alla elever samma möjligheter, att de genom att få samma förutsättningar oavsett vilken skola de går på har samma rättigheter till verktyg som ska göra dem redo att möta framtiden. När jag tar del av de olika modulerna i Skolverkets moduler för Digitalisering läser jag gång på gång ordet demokrati. Det handlar om ett demokratiskt förhållningssätt både i det verkliga livet men även på nätet. I ett demokratiskt samhälle är det av största vikt att få lära sig om och att träna sig på att ha ett källkritiskt förhållningssätt. Det är inget som man gör på en lektion och sen är det klart för avprickning. Nej, det måste finnas med hela tiden i alla ämnen. Det ska finnas med naturligt när all information som bara flödar kommer till oss, vi måste ha medborgare som inte går på allt, utan som automatiskt reflekterar över frågorna, vem – varför – vad – när – hur. Källkritiken ska finnas med i samhällskunskapen, men det gäller som sagt i alla ämnen, hela tiden.

Programmering, kan för många kanske tyckas vara något som inte direkt hör ihop med demokrati. Men det är väldigt viktigt att faktiskt få kunskap om att det mesta runt omkring oss styrs av programmering. Vilket gör att det redan från tidig ålder är av största vikt att låta våra barn och elever se hur det går att styra små robotar, till hur man programmerar i olika enklare program/appar, till mer avancerad programmering ju högre upp i åldrarna man kommer. Det viktiga är att en förståelse skapas för att det är någon som har gjort så att något fungerar som det gör och att det finns en avsikt med allt. Det är en demokratisk fråga.

Att alla elever har en egen enhet det är demokrati. Varje elev har inte möjlighet att jobba hemma och lära sig om och med olika digitala verktyg. Det kan vara skolan som är den enda platsen där det finns den möjligheten, och den ska alla ha. På varje skola finns elever med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, elever som i sin vardag är helt beroende av någon form av digitalt verktyg. Beroende av något av alla de program, appar och tillägg i webbläsare som finns och som underlättar inlärningen. Det är också så att det som hjälper dessa elever är bra för alla elever. Även om man kanske inte har någon form av funktionsnedsättning kanske man har svårt med läsningen och ibland behöver få en text uppläst. Kanske det kan underlätta att med hjälp av tillägg i webbläsare kunna strukturera sitt arbete och få en bra studieteknik. Tänk möjligheterna som finns när det gäller ett formativt arbete idag via en molntjänst, till exempel G Suite. Där läraren enkelt kan stötta varje elev, och leda arbetet framåt. Dessutom, om alla i en klass arbetar med ett digitalt verktyg är det inte utpekande eller konstigt, det är lika för alla. Allt detta, det är demokrati.

Möjligheten att jobba i G Suite, det har vi dag i Sundsvalls kommunala skolor. Vi har nu kört ett antal piloter och vi är på väg att gå vidare, fler elever ska få denna möjlighet och vi har ett ansvar att så ska det bli. Det får inte ta tid, utan det är nu det gäller. Från och med den 1 juli 2018 gäller ändringarna i våra läroplaner, det har blivit mycket tydligare när det gäller digital kompetens i kursplaner och ämnesplaner. Jag har gulmarkerat alla ändringar för grundskolan, när det gäller digitalisering, och det är inte lite.

Ett år, vi har ett år på oss att komma i mål. Det måste finnas en plan för hur det här ska kunna bli verklighet, för det kommer att krävas en hel del. Det kommer att krävas mycket fortbildning, visst många kan väldigt mycket och är redan i framkant. Men vi vet alla, om vi tänker efter, att det finns en stor skara som behöver mycket stöd för att kunna följa det som står i läroplanen. Hur ska vi nå dem, hur ska de hinna komma på banan, vem ska fixa det? Det behövs även en plan för utökningen av digitala verktyg på varje skola, det finns inga möjligheter att uppfylla läroplanens mål om det inte finns verktyg i tillräcklig omfattning. Det måste satsas medel och det måste kunna levereras i tid, vi måste starta redan i höst, det går inte att göra allt på en gång.
Dags att planera – Nu måste alla hjälpa till!

 

 

Kategorier:Allmänt i skolan

SETT 2017

Förväntansfull som vanligt styrdes kosan på onsdag morgon mot Kista och SETT. Det var dags för ett av årets tillfällen för möten och påfyllning. Två dagar med stora förväntningar på innehåll och utbud. Men även förväntningar på mig själv att hinna med att lyssna på så mycket som möjligt, ta del av utbudet bland utställarna och naturligtvis möten med kollegor i vimlet. Onsdagen startade på bästa sätt med ett trevligt, intressant och givande samtal mellan Sara Bruun och Patricia Diaz om svårigheterna kring digitalisering. I lättsam ton samtalade de kring tre olika dilemman. Frustration, systemfel i den svenska skolan, samt likvärdighet och lägsta nivå.
Vi känner nog alla frustration på olika sätt, beroende på vart vi befinner oss på den digitala kartan. Några har nyss startat sin digitala resa och för dem kan det många gånger kännas som väldigt stora steg att ta och de nya ändringarna i läroplanen gör säkert att man känner en frustration. För mig handlar det mer om en frustration över att allt går så sakta, jag tycker att vi skulle ha varit där för länge sen. Där, där alla arbetar på ett naturligt sätt med digitaliseringen i undervisningen. Summeringen av detta dilemma från Bruun & Diaz är att det ligger en hel del ansvar på den enskilde pedagogen, att hålla sig up to date och att förhålla sig till läroplanen. Det ligger helt enkelt i uppdraget, och går inte att smita ifrån. Ställ till exempel frågor till dig själv som, vet jag hur man söker information på ett bra och tillförlitligt sätt, är jag källkritisk och vet jag hur jag gör.

Systemfel i den svenska skolan, i samtalet kring det dilemmat fastnade jag för orden om att det är ett skriande behov av fortbildning i hela landet. Det är inte tydligt från skolverket hur ändringarna i läroplanen ska få fäste ute i landets skolor. Det känns lite som att man gör som man vill och har ork och förmåga till. Men, hallå, är det frivilligt, eller? Vi ska förhålla oss till läroplanen och då kan det inte vara frivilligt. Vem ansvarar för detta och hur ska fortbildningen genomföras? Många kommuner har redan en plan, många är på gång och planerar för hur man ska implementera det nya. Men många är inte där ännu och det är faktiskt ganska bråttom nu.
Det sista dilemmat handlade om likvärdighet och lägsta nivå. Det finns så mycket bra och så mycket som underlättar arbetet för lärare och elever, som snäppar upp lärandet till en ny nivå, om digitaliseringen används på ett genomtänkt sätt. Alla verktyg för att dela dokument (formativt arbete), digitalt berättande, responssystem. Lärare måste förstå om dessa verktyg och hur de kan användas och varför. De måste få tips, de måste få tid att prova på och sen att utvärdera vad är bra, vad är mindre bra. Det måste till ett kollegialt lärande kring dessa frågor här och nu. Tips på stöd på den här resan är Skolverkets lärportal digitalisering (bra att använda på sin skola, i det egna arbetslaget), alla kurser som internetstiftelsen har. Slutligen Kursportalen från Årstaskolan och Micke Kring, det största beviset på den delakultur som finns inom skolan idag. Min egen fundering efter denna föreläsning är, vart ska vi i Sundsvalls kommun lägga ribban för God Enough?

Ett annat val av föreläsning var ”Ett gyllene förstoringsglas, demokratins försvarare och en plan för skolbibliotek” med Josef Sahlin. Josef arbetar i dagsläget 30 % av sin tid som skolbibliotekarie på en skola med 900 elever. Han berättar att det inte finns en tjänst, utan att det ser olika ut från år till år beroende på vilka förutsättningar som finns. Oj, oj tänker jag, en skola som ligger så i framkant, inte ens de kan få till en lösning som är mer beständig. Jag är inte så bra insatt i allt kring skolbibliotek, men jag lär mig mer och mer allt eftersom. Jag inser att det finns oanade möjligheter med just skolbibliotek och allt som kan rymmas under det parasollet. Det handlar idag inte enbart om en plats för böcker och utan kan vara så mycket mer. Det finns många goda exempel på denna typ av skolbibliotek som växer fram idag. Här borde skolbibliotekarie och it-pedagog arbeta sida vid sida. En av de saker som jag fastnade för i Josefs föreläsning var hans egen plan för skolbiblioteket. Att den skulle rymmas på en sida. Ibland tror jag att vi broderar ut oss allt för mycket när planer ska skrivas, i alla fall mer än vad som behövs. Bättre en kortfattad plan som det finns en möjlighet att ha med i sitt dagliga arbete. I Josefs plan finns en stege för vad han gör i olika årskurser, utifrån den tid han har i skolbiblioteket. Stegen tycker jag blir ett tydligt stöd för arbetet bland elever. När Josef möter elever är även läraren med. Det är mycket viktigt för att arbetet sen ska fortsätta i klassen och inte bara bli ett kort pass som man sen checkar av.

Naturligtvis tog jag även tillfället i akt att lyssna på vårt bidrag från Sundsvall, vår egen Peter Blomqvist och två av hans elever, Molly och Jennie, när de föreläste under rubriken Snacka Matte. Det har varit så spännande att få ta del av Peters resa från den gången för många, många år sen när vi var på SETT för första gången. Jag satt då bredvid Peter när vi lyssnade på Daniel Barker. Där och då hände något, och sen dagen är inget sig likt på Stöde skola. Ämnet matematik har gått ifrån att vara tråkigt och jobbigt till att vara ett av de roligaste ämnena i skolan, och det enligt eleverna själva. Som en av eleverna sagt, och som nu finns som tryck på tröjor ”Förut hatade jag matte, nu älskar jag det!” Peter berättar om hur han köper sig tid, hur han får mer tid över i klassrummet genom att eleverna är förberedda inför hans lektioner. Han berättar om responssystem och på vilket sätt det utvecklar lärandet hos hans elever och framför allt får vi ta del av hur hans klasser jobbar med 3 dagars prov. Efter nio terminer med detta sätt att arbeta ser man på Stöde skola faktiska resultat, det går bättre för dessa elever. Det var också intressant att få höra från eleverna själva hur de tycker om att arbeta på detta sätt. Jag hoppas att fler vågar ta steget och använda digitaliseringens möjligheter till något som verkligen gör skillnad.
Förresten, på föreläsningen i år var det ombytta roller, Peter föreläste och Daniel Barker satt i salen och lyssnade, vilken resa:)

På torsdagen lyckades jag efter en del köande få en av de sista platserna till en föreläsning från Skolverket om skolans digitalisering. Jag tänkte att jag skulle få lite mer kött på benen än det jag hade i detta ämne. Men det mesta som sas är det som finns på deras webbplats Digitalisering. Men lite nytt var det ändå. Kommentarsmaterial till ändringarna kommer att presenteras allt eftersom de blir färdiga. Det kommer även att publiceras diskussionsunderlag mot olika verksamheter som man kan använda för att arbeta kollegialt, detta ska vara klart innan sommaren. När det gäller programmering som ju är en av de stora bitarna kommer det material höstterminen 2017. Dels blir det en mer övergripande webbkurs på cirka 16 timmar och det blir även en särskild insats mot matematik- och tekniklärare, denna blir i modulform. Men den fråga som jag och många ställer oss är hur ska det kunna bli en förändring om det som nu känns som att det är lite frivilligt. Kommer det att hänga på entusiaster i våra kommuner och skolor, eller hur blir det? Ja tiden får väl utvisa, tur är väl i sammanhanget att det idag finns så många entusiaster. Men nog känns det underligt att det är så det ska gå till.

Jag lyssnade på ytterligare några föreläsningar, men det var dessa som fastnade mest i mitt minne. Dagarna blev även möten med utställare och kollegor från andra delar av landet. Ett kärt möte var en pratstund med kloka Mari Andersson från Gotland, som nu arbetar lite som mig med övergripande frågor som it-pedagog. Det är så intressant att få möjlighet att utbyta erfarenheter, synd bara att tiden blir så kort en sådan här gång. Kanske ett längre samtal vid ett annat tillfälle.

Jag säger tack till SETT för denna gång, och nu tillbaka i vardagen kör vi mot nya utmaningar.

 

 

Kategorier:Konferens

Digitala verktyg i skolan, ja eller nej?

För ett par veckor sen läste jag en ledare i Expressen med rubriken ”Håll programmering borta från schemat”. Inledningen handlar om regeringens beslut att alla elever ska lära sig att programmera. Ledarskribenten menar att det är viktigare att först se till att de kan räkna och skriva ordentligt. Efter att ha pekat på vilka konsekvenser detta kommer att ge för matematikundervisningen hamnar fokus plötsligt på att forskning visar att digitala verktyg kan hämma lärandet. Jag förstår inte riktigt varför han hamnar där, det känns som om det gäller att plocka fram bara det negativa när det gäller digitaliseringen i skolan. Han länkar bland annat till en artikel om pedagogik och it som visar hur användandet av datorer i klassrum inverkar negativt på inlärning och att detta särskilt ska gälla lågpresterande elever och killar. Dessutom hänvisas till en studie som visar ett samband mellan antecknande på datorer och försämrad förståelse för ämnet. Slutligen konstateras att penna, block och böcker tycks slå digitala verktyg.

För att börja med det sistnämnda, så visar det idag att det för många är mycket bättre att anteckna med penna och papper, eftersom man får en större förståelse för teorier och resonemang. Risken finns att om man antecknar på en dator/surfplatta så skriver man ner mycket mer och hinner inte reflektera på samma sätt och då minskar också förståelsen. Så där håller jag med om vad ledarskribenten skriver. Men allt är inte svart eller vitt. Som när det gäller allt annat i livet, så gäller det att välja rätt verktyg för rätt saker. Våra elever och vi själva bör kunna variera mellan handskrift och datorskrivande för att optimera inlärning och hjärnans möjligheter att arbeta. Säg den person som idag sätter sig och skriver en längre text med papper och penna. Som raderar och skriver om. Nej, det är datorn som gäller då, enkelheten att redigera och möjligheten att skriva väldigt snabbt gör att det är det självklara valet.

Den första delen om att användningen av digitala verktyg skulle hämma inlärningen och då särskilt för pojkar och svagpresterande vänder jag mig starkt emot. Det beror först och främst på vilken forskning som det hänvisas till och det viktigaste av allt är hur man arbetar med digitala verktyg i skolan. Det går aldrig, och jag säger aldrig att tro att detta är någon form av mirakelmedicin som ska fixa allt. Det allra viktigaste är och kommer alltid att vara läraren och pedagogiken i användandet. Det värsta som kan hända när det gäller digitaliseringen är när pappersböcker förs över till digitalt format. De negativa effekter som digitaliseringen har på lärandet har för det mesta att göra med en oklar pedagogik. Det finns ingen riktig målsättning för varför man använder det mer än tekniken i sig.

Däremot, om det finns en klok pedagog, en målsättning och ett medvetet arbete med digitala verktyg, då finns det oanade möjligheter att lyfta undervisningen. Eleverna kan få nya sätt att arbeta med text, ljud, bild och film och på så vis når vi fler elever. Fler kommer att bli motiverade, fler kommer att lyckas och fler kommer att komma ut i arbetslivet med kunskaper och en tidsenlig utbildning som behövs för att klara sig på ett bra sätt.

Allt detta visar arbetet med STL (skriva sig till lärande) som bedrivs i Sollentuna och som nu också pågår i flera andra kommuner i Sverige. Här visar resultaten av två forskningsrapporter på att alla elever är vinnare, men framförallt pojkarna. Tvärtemot vad ledaren i Expressen säger. Men rapporterna visar också, att om digitala verktyg används utan en tanke, då blir resultatet sämre, till och med sämre än vid traditionell undervisning. Återigen, det är otroligt viktigt att ha en medvetenhet om hur och varför man ska arbeta med digitala verktyg. Där har vi utmaningen framöver. Vi har otroligt många duktiga och inspirerande lärare i vårt avlånga land som detta inte är något problem för. Men vi har också fortfarande ett stort antal som ännu inte kommit dithän. Där finns en utmaning, och den är antagen av många, däribland regeringen som nu beslutat om ändringar i kurs- och läroplaner. Men, återigen vart har vi lärarutbildningarna här? Hur jobbar de för att de nyutexaminerade ska få denna kunskap? Det är slöseri med lärares arbetstid om de ska lära upp de nya när de kommer ut i jobb. Den tiden behövs för deras elever, eller vad säger du?

 

Det gäller att inte ge upp utan att kämpa vidare, för alla elevers rätt till en likvärdig och tidsenlig utbildning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier:Allmänt i skolan